Uncategorized

Varje saga har ett slut. Må hända är detta inte den mest spännande saga som har berättats. Frågan är om det ens kan räknas som en saga. Ni som har missat tidigare inlägg förstår nog inte vad jag babblar om nu. Därför ska jag berätta. Jag har ägnat mig åt att skriva om fasadrenovering en väldig massa senaste tiden. Bakgrunden till detta är att jag arbetar med fasadrenovering, något som många verkar ha missat. Reaktionen på detta ”avslöjande” har varit en väldig massa frågor som ramlat in i min inkorg. Dessa frågor, som uteslutande handlat om fasadrenovering, har jag svarat på i de senaste inläggen. Nu ska jag göra det igen, men för sista gången. Eller ja, planen är att jag ska lämna fasadrenovering som ett bloggämne bakom mig. Idén med den här bloggen är trots allt att skriva om idrott, inte fasadrenovering. Jag gör som jag brukar. Jag presenterar frågan som inkommit följt av svaret. Nu åker vi, för sista gången: Hur länge har du varit verksam? Jag har jobbat med fasadrenoveringar i snart 15 års tid. Det är fullkomligt bisarrt när man tänker på det så. Därför försöker jag undvika att tänka i år. Jag trivs på arbetet och det är det som räknas mest. Vilket är det roligaste jobbet inom fasadrenovering? Jag tolkar det som att frågan handlar om det roligaste projektet jag varit delaktig i. I så fall är det helt klart när jag fick chansen att renovera ett av landets coolaste museibyggnader. Det var när jag hade jobbat i typ 4-5 år som detta uppdrag kom in. Vansinnigt häftigt, för att inte tala om svårt. Jag kände att jag utvecklades med flera år under detta arbete. Det var fruktansvärt viktigt att vi inte förändrade något i byggnadens ursprungliga utseende. Vi lyckades och fick väldigt fin respons efteråt. Faktum är att det var det jobbet som gjorde att vårt företag anlitades för många fler fasadrenoveringar. Ringar på vattnet, och så vidare! Vad är ditt nästa projekt inom fasadrenovering? Vi håller just på att avsluta renoveringen av fasaden på en kyrka. Ett väldigt spännande projekt. Nästa blir mer vardagsmat. Det är en byggnad i Stockholm som ska få fasadrenovering. Ingen märkvärdigt. Tack för denna tid. Skulle det vara så att många fler frågor kommer in lovar jag att återkomma!

Sådär ja, då var jag tillbaka. Senast jag skrev så berättade jag om min färd ut ur arbetslöshet. Jag hann inte riktigt komma i mål med berättelsen förrän jag var tvungen att sticka. Jag tänkte nu därför ta vid där jag lämnade sist. Så, var var vi? Jag hade alltså varit utan jobb en ganska lång tid. När jag gick nere på stan mötte jag en gammal vän. Vännen hade jag inte sett på väldigt länge, men han jobbade i alla fall på en konsultförmedling. Jag insåg att jag knappt visste vad det var för något. La jag tankeknölen på rätt sida så kunde jag väl lista ut. Konsultförmedling, en slags förmedling för konsulter. Så var det också förstås. Den gamla klasskompisen och jag sågs över en pizza. Det var lite konstigt att träffa någon man inte sett sedan gymnasiet. Två vuxna människor som, senast vi sågs, var barn (i stort sett). Nåväl, vi snackade om konsultförmedling mestadels. Delvis för att jag var genuint intresserad av att veta hur det är att arbeta med. Delvis för att jag ville undvika att tala om min egen situation. Frågorna om konsultförmedlingar är bara ett visst antal och till sist kom förstås frågan: ”Vad gör du idag då?”. Jag hostade till över min arraksboll och insåg ganska snabbt att det var lika bra att lägga kort på bord. När jag sa att jag var arbetslös sken han upp som en sol, märkligt nog. ”Ja, men det fixar vi vet du. Det är ju för fan därför min konsultförmedling finns”. Han frågade när vi kunde ta ett möte. Det hela hade gått så fort så jag hade inte riktigt hängt med. Han noterade detta, log och sa att de letade efter just min kompetens, just nu. Det fanns tydligen flera kunder till konsultförmedlingen som behövde IT-kompetens. Vilken jävla tur, eller hur? Det trodde jag inte när jag hade gått ut på förmiddagen. Att jag skulle få äta pizza (till lunch?!) och dessutom bli erbjuden jobb genom konsultförmedling. Ja, nu fick jag ju inte jobberbjudandet vid själva pizza-lunchen. Jag fick det dock 2 timmar senare när en person från vännens konsultförmedling ringde. Hur kan det gå så snabbt? Jag förstår det inte. Hur som helst så kommer jag återkomma och berätta om hur det gick när jag väl antog jobbet. Det finns säkert många som funderat över vad en konsultförmedling kan göra, och det kanske ger några svar. Ta hand om er!

Jag fick feeling idag. Detta inlägg kommer därför inte alls att handla om något jag trodde att jag skulle skriva om tidigare. Ibland måste man bara få ner orden på papper, och idag var en sådan dag. Jag kommer nu att ägna ett helt A4-ark åt att skriva om de bästa mattor i Stockholm som jag vet. Låter det som ett konstigt tema? Då har du nog inte följt min blogg särskilt länge. Då har du nog missat några av de tidigare knasigare inläggen jag har författat. Mina bästa mattor i Stockholm är ingenting jämfört med någon av följande: Bästa TV-zebran Bäst skägg i Robinsons historia Sämsta D-vitaminpillret Regionens fulaste gatstenar Leta gärna i historiken om ni vill ta del av ovanstående. Hör av er i kommentarsfältet om något krånglar. Så, vidare till mattor i Stockholm. Bland alla jag känner i Stockholm finns det vissa personer som sticker ut när det kommer till mattor. Jag ska nu systematiskt gå igenom en och en: Robin Min kollega Robin och hans sambo har en av världens finaste mattor i sitt hem i Stockholm. Det är en fullkomligt makalös persisk matta som fångar blicken direkt när man kliver in. Jag får känslan av att vara omhändertagen när jag befinner mig där. Ja, är det så himla fel? Så är det i alla fall? Lucas Lucas tillhör en av mina absolut närmaste bekantskaper. Vi sprang på varandra förra sommaren och sedan dess har vänskapen eskalerat, kan man väl säga. Lucas äger en av de finaste mattorna i Stockholm. Galet nog så har han placerat den i köket. Galet nog så är han också otroligt slarvig och har därför spillt på den otaliga gånger. Han borde tänka om. Linnea Om man skulle ranka mattor i Stockholm med samma struktur som man rankar viner skulle en kategori vara mysighet. I alla fall om jag fick bestämma. Min kusin Linneas matta i Stockholm skulle få absolut högsta score på mysighetsskalan. Den är helt magnifik och helt och hållet knallgrön. Visst låter det knäppt? Det är det också. Det är knäppt och knasigt och skruvat och jag älskar det! Nu har jag inte tid med er längre, kompisar. Jag måste nämligen kila iväg och hämta ut det som nu ska bli en av de finaste mattorna i Stockholm. Den ska placeras på MITT golv!!

Blir man någonsin nöjd med vad man har? Jag antar att ordet ”man” gör frågan ganska jävla ordentligt generell. Självklart varierar det från person till person. Vad jag menar är: Blir en avarage medborgare i medelåldern som lever i det västerländska kapitalistiska samhället någonsin nöjd? Jag är nämligen en sådan, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli ”mätt” på framgång och nya saker. Nyligen har jag sprungit på ett exempel som tydligt visar att så är fallet. Det handlar om städföretag, fönsterputs och vårt nya hus i en av Stockholms finaste områden. Jag och min familj har länge velat flytta till hus. Det har varit en dröm så länge vi kan minnas och både jag och min bättre hälft är uppvuxna i ett. Det hade gått bra på jobbet för oss båda. Vi kämpade och slet för att få pengarna att gå ihop. Vi sålde lägenheten i stan, i den del av Stockholm där man aldrig behöver tänka på fönsterputs, och fick bra betalt. Vi insåg att vi hade tillräckligt mycket pengar för att köpa ett hus vid vattnet. En dröm som vi båda närt under hela våra liv. Nu skulle det äntligen ske. Sagt och gjort. Vi flyttade till ett område strax utanför Saltsjöbaden. En sann idyll. Lugnt men ändå nära till stan. Efter att ha bott där i ett par veckor av stilla väder kom blåsten och hösten. Med blåsten kom saltet, och saltet satte sig på våra fönster. Det dröjde ett par veckor innan vi insåg att vi var tvungna att anlita fönsterputs i Stockholm. ”Men vi sysslade väl med fönsterputs i lägenheten inne i Stockholm ibland också?” sa min fru. Jag svarade med att det visserligen var sant, men att vi skulle behöva ägna oss åt fönsterputsning som heltidsjobb här. Jag är, som många av er vet, en förespråkare av regelbundenhet. Så även i detta fall. Efter att ha argumenterat fram och tillbaka en stund satte vi oss och googlade på två olika håll. Fönsterputs Stockholm, det måste ju finnas hur mycket som helst. Det gjorde det. Vissa företag verkade mer pålitliga än andra och vi landade på ett trevligt bolag som sysslade med fönsterputs över hela Stockholm. Man fick ange hur många fönster man hade och hur ofta man tänkte sig att man kunde behöva tjänsten. Som tur var så verkade företaget i Stockholm som nu skulle utföra vår fönsterputs vara flexibla. Har någon av er erfarenhet av fönsterputs i Stockholm? Några tips i så fall? Skriv gärna i kommentarsfältet!

Det finns gott om konsultbolag i Stockholm. Ja, det räcker väl egentligen med att säga att det finns gott om allt möjlig här. I alla fall med svenska mått mätt. När jag umgicks ett tag med en person från Los Angeles var det enda jag matades med hur otroligt liten staden var. Allt är väl förstås relativt. För en person från Tokyo, med sina 36 miljoner invånare, framstår väl The City of Angels som en liten myrstack. Nåväl, det var inte storlek på städer jag skulle skriva om idag. Konsultbolag i Stockholm – Ja, det finns många. Jag är själv verksam på ett av dem. Konkurrensen är ibland svår, särskilt i tider som nu då lågkonjunkturen hägrar i horisonten. Arbetsmarknaden blir mer och mer instabil och företagen vågar inte riktigt anställa i den takt vi hade önskat. Faktum är att man, som handläggare på konsultbolag i Stockholm, också riskerar att försakas i dessa tider. Det är förstås rimligt, men likaså tragiskt. Jag minns förresten när jag själv var på möte hos ett konsultbolag i Stockholm för över 10 år sedan. Killen jag pratade med undrade vad jag var sugen på att jobba med. Vad jag ville ”bli när jag blev stor” som han sa och tyckte att han var rolig. Jag gjorde en tillbaka-kaka och frågade honom vad han gjorde på konsultbolag i Stockholm. Om han trivdes, om det var hans dröm. Han berättade då att han egentligen var lärare i So-ämnena. ”Så, hur blev du handläggare på ett konsultbolag i Stockholm? Varför är du inte lärare?”. Hans svar var episkt, skulle jag säga. ”Det finns ju inga jobb” sa han. Han sökte febrilt efter lärartjänster, men löste det inte. Han fick helt enkelt jobba som handläggare på konsultbolag i Stockholm så länge. Och vet ni vad, det var just vad som hände mig. Jag utbildade mig också, visserligen inom kommunikation. Men fanns det några jobb till övers för mig? Knappast! Jag sökte mig till konsultbolag i Stockholm, och där fick jag tjänst som handläggare. Vad som skilde mig och killen jag pratade med för 10 år sedan var att jag trivdes väldigt bra. Det var därför jag blev kvar och är kvar än idag. Ibland träffar man bara rätt!